Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Josephson, Geijer och Lindblad. Ur en minnesteckning af J. A. Josephson af N. P. Ödman. Med porträttmedaljonger af J. A Josephson, E. G Geijer och A. F. Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sånger af Geijer, i sig sjelfva måhända obetydliga nog,
men dock så sanna och friska, att det liksom doftar barr
och Linnéa af dem, ställas vid sidan af Lindblads i
musikaliskt afseende vida förtjenstfullare och mera
genomförda naturstycken, kan jag icke hjelpa, att inför den
äkta skogsbon, Geijer, gör Lindblad mera intrycket af
en älsklig och poetisk stockholmare på sommarnöje.
Rätt intressant är att ställa vid sidan af hvarandra
sådana sånger af hvardera, der de behandla ungefar
samma ämne. Sådana kunna lättast påträffas bland de
stycken, som skildra intryck af den yttre naturen. Under
det att Lindblad här blott målar och berättar, medan hans
lifliga öga leende öfverfar ängar och lunder, berg och sjö
rundtomkring, dröja Josephson och Geijer ofta
begrundande framför taflan, tränga allt mer in deri med sin blick och
låta tanken söka något djupare ocjj betydelsefullare för
dem sjelfva hvaraf naturen far tjena som bild, eller ock
lyfta de småningom ögat från trädtoppame till den höga
himlen ofvanför, från det förgängliga till det eviga.
Såsom paralellsånger, väl egnade att låta sångarnes olika
skaplynne framträda på ett i ögonen fallande sätt, skulle
jag exempelvis vilja påminna om följande trenne, alla
hörande till de bästa af deras stycken: Lindblads glada
och förtjusande, lifligt och naturtroget målande vårsång
“Lärkan (brillar upp i skynu, med den lilla älskliga
stäm-ningsbiten midt i jublet; Josephsons af hög hänföreke
glödande och mot en evig vår syftande sång “Jublande
skaror helsa vårens första ljusning66 och Geijers enkla
högstämda och i manliga tongångar allt högre mot “det
himmelska ljuset“ stigande “ Grönskande jord dig älskar jag66.
När Geijer kommit högst, har han ock kommit djupast,
och den ödmjuke tänkaren stannar med sin högsta glädje
vid det “himmelska ljusets gryende tröst i ett bäfvande
menskobröst“. Detta är mer än en lärkdrill i skyn, ja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
