Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Pehr Thomasson, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han vinna detta mål utan konstlade medel, som
påskyndade förstörelsen och förlamade handen?
Pehr Thomasson, som hade diktat och sjungit for
folket, ville äfven uppfostra det politiskt. Så uppstod hans
tidningsföretag, ’‘Den svenske medborgarenu, som dock inom kort
öfvergick i andra händer, och som af sin stiftare snart
hade qvar endast namnet, en god orlofssedel hos de då
ännu politiskt oberättigade, som nu blifvit vuxne och
myndige. När de kommit till välde, glömde de icke
att Pehr Thomasson var bonde, att det var för folket han
verkat genom att måla dess egna seder och sjunga dess
egna toner, och de voterade åt honom en statspension,
samt gjorde derigenom hans sista dagar bekymmerfriare
och ljusare än de föregående varit.
Pehr Thomasson hade det af mångeij afundade ödet
att i lefvande lifvet fa läsa underrättelsen om sin död
och domen öfver sin lifsgerning. Detta både roade och
grep honom. Han yttrade sjelf till tecknaren af dessa
rader, på sitt breda och något släpiga blekingsmål
följande ord:
“Nog tycker jag ändau att de hade kunnat lauta mej
fa dö ordentligt innan de börja’ vända ut och in pau mej!
Men strunt! var det naugra som skälde, sau var det
naugra som var vänliga med, och sau faur det väl kvitta!“
Och den 9 mars detta år dog han “ordentligt",
efterlemnande maka och dotter, och ett minne som för
visso inte brådt skall utplånas hos Sveriges folk De
som kände honom närmare, kunna vittna om ett
vänfast sinne, och ett barns hjertelag, hvilket i lifvets hårda
duster icke alltid kunde skänka mannen motståndskraft;
men som deremot i fullt mått förlänade diktarn
egenskapen att finna den rätta tonarten för de skapelser som
voro hans bästa, och efter hvilka han har hvarje
skriftställares rätt att blifva dömd. ^ tt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
