Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Per Henrik Malmsten, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yäl är det sent nu, när dusten slutat, men
alldeles icke för sent för Malmsten att deltaga i
sällskaps-lifvet. Dörrarne öppnas till en rikt belyst våning,
professorn inträder med sitt gröna band utanpå fracken och
sina krachaner på bröstet — “läkarens konst upphöjer
honom,“ säger Syrach, “och gör honom stor när furstar
och herrar“. Det bugas till höger och venster,
professorn skrider fram... “en ära för huset“, en glädje för
gästerna. Ty han är vid sitt bästa lynne. Han
skämtar med flickorna och skräder ej ord med herrarne. Icke
vet man alltid hvem han ser på, men nog märkes det
hvem han menar, och det är icke allom gifvet att kunna
ge svar på tal. Men just som förlägenheten är som
värst, ger professorn till ett så lustigt skratt, att det
icke är möjligt att se förnärmad ut längre — och så
tittar en sådan äkta tjufpojke fram ur hans öga; det
är alldeles omöjligt att icke skratta med. Så friskar
han upp sig en stund bland ungdomen, eller
disputerar med äldre herrar eller slår sig ned vid den
“bonade verld, der till och med damerna tiga“, som Tegnér
säger. Men inom kort är professorn försvunnen.
Lampan i hans arbetsrum belyser hans studier ännu någon
timma, innan hvilans tid är inne. Så har dagen börjat,
före utfärden till lasarettet, så får den ock sluta. Men
hur ofta störes icke så mångas läkare äfven under den
korta tid, han afsett för sömn och hvila? Ut igen, i
natt och köld, det gäller kanske en menniskas lif —
eller åtminstone att trösta, der döden skördat.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
