Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Fritiof Grafström, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fritiof ännu var barn, och han fick vexa upp i
Norrland, hvars natur tidigt väckte till lif de skaldeanlag,
som hos honom kunde kallas ärftliga. Morfaderns
bortgång lät dem först komma till moget uttryck: Norrlands
fjellnatur skildras i hans skönaste sång.
I Umeå prostgård såväl
som i Säbrå biskopsgård
hade Fritiof Grafström goda
hem, i hvilka hans sinne
danades, under den tid skola
och gymnasium förberedde
honom för universitetet. Dit
kom han vid aderton år, och
han dröjde länge qvar. Det
var som ung student, han
först bemärktes bland
gryende skalder. Svenska
akademien prisbelönte 1848
"Elegier öfver Franz Mikael
Franzén", och den gamle
vis-Fritiof Grafström. diktaren Valerius, akademi-
ens direktör, hade den
glädjen att till sin akademiske medbroders son få
öfver-lemna priset.
«Flyt ur mitt hjertas djup, du sorg, som flödar derinom«
manar den unge sin egen känsla. Och han tröstas deraf,
«ty min sorg har äfven sin glädje
när för dess tårade blick stiger i minnet din bild».
Hvad han sjelf sett af Franzén
«då ibland menskor han steg fram som den Eviges tolk«
har mest rört hans hjerta, mäktigt bidragit att forma
hans egen lifsåskådning. Renast klingar derför hanä
unga lyra vid minnet af den gamle i templet, der han
«böjde de åldriga knän och lärde de unga att bedja«.
Diniti7prl hv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
