Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Anders Flodman, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte hade blommor och kransar nog åt Offenbach &
Nachtblger, då tyckte Anders Elodman att det var
tråkigt att lefva, och då tog han också helt hastigt sitt
parti och gick utan att ens säga farväl.
Han gick också i grefvens tid, ty han passade
sannerligen icke längre i den omgifning som allt mera
trängde sig fram i förgrunden, och hvilken svängde
fanor med andra valspråk än dem han var van vid, och
han var för mycket utpräglad som karakter, för att kunna
slå om, äfven om han skulle velat det.
Det var någonting af skogsbjörn i Anders Flodmans
väsende, och när han slog till, så var det med hela
ramen, och utan att fråga efter om hufvudsvålen följde med
på den som han drabbade. Sjelfva hans smekningar,
när han någon gång använde sådana, hade någonting
hårdhändt, och ändå var han, som björnen, godmodig
som ett barn, och han kunde länge nog spisa honung
och bladknoppar, — men fick han en gång blodad
tand, så gjorde han som björnen, han slog i högen så
Jänge det räckte, och då kunde han till och med blifva
riktigt vild och gå berserkagång med tunga steg i sina
spalter. Den nya skolans apostlar kunna nog besanna
mina ord, och den gamlas stodo sig också slätt nog, när
det lynnet kom öfver honom.
Men Anders Elodman hade som recensent en stor
förtjenst, som man skulle kunna önska Jitet allmännare
spridd: han var ärlig, både när han smekte och slog
till. Det var saken han ville åt, aldrig personen. Han
gick aldrig och såg snedt på folk som han var af olika
åsigt med; han nickade lika vänligt som förut åt den
författare eller skådespelare, som han grundligt afbasat
qvällen förut, och om denne var dum nog att inte nicka
igen, så såg Anders Elodman förvånad ut och lät höra
ett brummande, som man mycket väl kunde öfversätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
