Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Anders Flodman, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med: “Hm! tror han kanske att det var honom jag ville
åt?“ När han misstog sig, och det kan ju ätVen en
kritiker ega rätt att göra, så erkände han det, och det
till och med offentligt. Han ansåg visst inte
recensentord för något kungsord, som inte kunde tas tillbaka.
Det fins recensenter som aldrig erkänna ett misstag,
och som till på köpet fatta hat till den person, som de
orättvist anfallit; men sådant var inte Anders Flodmans
lag, ty han var inte nog kosmopolitiskt anlagd för att
lägga sig till med så storartade karakterslvten. Han
hade aldrig rest — han hade gjort sina studier i
Up-sala, aflagt sina publicistiska lärospån i Eskilstuna, hvars
tidning han utgat* under en följd af år, och sedan satte
han sig ned i Stockholm, der han stannade hela sitt lif.
Det fick han nog också veta utaf, när han råkade
trampa någon gammal eller ung storhet på liktornarne.
“Hvad begriper den der för slag, han, som aldrig varit
utom portarne“ — hette det då — “han som ingenting
har att jemtora med!“ Ja, det kan inte nekas att detta
var en brist i hans literära och konstnärliga
domareuppfostran; men på samma gång var det ju också en
tröst för dem som blifvit illa åtgångne, ty de hade ju
då alltid något som kunde användas, för att neutralisera
hans uttalanden med. Han var ensidig — sade man
vidare — och det hade man också onekligen rätt uti.
Men det är i allmänhet inte så lätt att vara mångsidig
här i verlden, när man har den oturen att ega en
bestämd öfvertygelse. Och en sådan hade Anders
Flodman, och hade den fastare och mera grundad än de
fleste, och jag tror nog att allt hade varit bättre för
honom, om han på de sista tiderna hade kunnat
modifiera den, eller helt och hållet kasta den öfver bord.
Som novellist var Flodman en klar och åskådlig
berättare, och hans “Blad ur min paktik“, “En xjelfdän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
