Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Anders Flodman, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dig man“ och “Upp och ned“ visa en ganska betydande
lormåga af karaktersteckning, samt att han med öppna
och otorviiiade blickar sett sig omkring i lifvet, och visste
att aflocka menniskor och händelser deras mera
egendomliga drag. Den tyngd som låg utbredd öfver hans
väsende, återfann man icke så sällan äfven i hans stil,
som dcrigenom blef något omständlig, i det han aldrig
nöjde sig med de lätta antydningarnas halfbeslöjade
skuggdager, utan utarbetade sin teckning med starka
konturer, i det han gerna uttömde ämnet innan han
lemnade det ifrån sig, och alltid stälde karakterer och
lynnen antingen i klart ljus eller också i full skugga.
Den moderna stämningsmålningen var icke hans affär,
han utarbetade detaljerna redigt och skarpt, och man
behöfde icke gå en half mil bort ifrån hans tafla för att
se hvad den förestälde; icke slutade han heller med
några mer eller mindre mystiska frågetecken, eller några
oupplösta dissonanser, — när han hade skrifvit sitt
slutord så var allting k lappad t och klart, så som man ville
ha det på den tiden, och så som han sjelf ansåg det
vara en skyldighet att handla mot sina läsare.
Som kritiker var Anders Flodman ingen vän af
den franska sededramen, sådan den under de senare
decennierna uppträdt på och nästan inkräktat våra
skådeplatser. Han hade alltid ett horn i sidan till den, och
han snärtade gerna till den så ofta han kom åt. Men
han var derför icke så ensidig att han endast värderade
det högre skådespelet, äfven om han var en af våra
ifrigaste Shakspearebeundrare. Nej, han hade
ingenting emot ett godt skratt, hur surmulen han än kunde
se ut ibland, der han satt på sin vanliga plats pä
parketten, och de inhemska försöken på lustspelets och
folkstyckets område hade i honom en välvillig oeh i
allmänhet icke allt tor svårbelåten bedömare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
