Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Karl Johan Fröberg, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom 1863 till hufvudstaden, der han satte upp en
musikskola, och blef anstäld som pianolärare vid kgl.
teaterns elevskola. Det var under denna tid jag gjorde
hans bekantskap, och hade många tillfållen att iakttaga
egendomligheterna i hans väsende, egendomligheter hvilka
alla kulminerade i en utpräglad optimism, som inte ens
den hårdaste kamp för tillvaron kunde qväfva eller
nedslå. Fröberg var alltid fattig och alltid glad, alltid full
af entusiasm för sitt lifs uppgift, den att skrifVa en
harmonilära som skulle blifva verkligt rationell, och som
skulle framkalla en hel omstörtning i vårt lands och i
hela verldens musikaliska förhållanden. När han kom
in på detta kapitel, då sken hans ingalunda vackra
anlete af förtjusning, då rätade den krökta gestalten ut
sig, och då blef han vältalig som alltid menniskan blir,
när hon får utveckla sin favorit-idé för någon som
åtminstone har det vettet att höra på, om han också
ingenting förstår af saken som är å bane. Huru ofta hände
det inte, då han vid dessa tillfallen stod mellan
kulisserna på teatern och åhörde en scen eller en akt afen
opera, och det var något antingen på scenen eller i
orkestern som inte smakade honom rätt, att han fattade
tag i någon af knapparne på min rock, stängde in mig
mellan sig sjelf och väggen, och utbrast med tindrande
blickar bakom glasögonen: “Vänta bara tills jag får
min harmonilära färdig, och får den antagen, då skall
du få höra på annat.“
Men, det är inte så lätt att på samma gång baka
bröd åt många munnar och skrifva en rationell
harmonilära: Fröberg fick nog lära sig inse det; men han hade
tid att vänta.
Under tiden blef han teaterdirektör. Hans egna
barn hade hog för teatern, och Gud vet om det icke var
det, som bragte gubben på den tanken att bilda en elev-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
