Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kamp med döden. Berättelse af Tor Hedberg. Med 2:ne teckningar af E. Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin fastmö, hela dagarne satt han instängd i sitt rum
och stirrade framför sig i tom slöhet. Men en dag begaf
han sig ut för att leta efter Karo; man draggade och
sökte ett par dagar förgäfves, hans medhjelpare
tröttnade, men sjelf ville han icke upphöra med sökandet;
det hade blifvit en fix idé hos honom att han ville finna
hunden. Slutligen fann han honom också uppfluten vid
stranden; och han begrafde honom med egna händer,
ehuru han derunder var så upprörd att han flere gånger
var nära att förlora medvetandet.
Sen blef han åter densamme som förr, åtminstone
till sitt yttre. Det enda man anmärkte hos honom var,
att han hyste en oöfvervinnelig motvilja för att vara
ensam. Annars var han åter glad som förr, ja gladare
än förr; det hade kommit något häftigt, forceradt i
hans glädje.
Men på botten af hans sinne låg dock ständigt
tanken på döden, stundom förqväfd, stundom slumrande,
men så plötsligt åter väckt till lif af någon obetydlig
småsak, ett ord, en anblick, bemäktigande sig honom,
jägtande honom med sin ångest. Han såg den öfver
allt, denna död, den uppenbarade sig för honom i lifvets
alla former, den var det enda vissa, det enda sanna,
allt var hemfallet under den, på allt väntade den,
ound-komlig, segerviss.
Han förstod icke, att han icke sett den förr, icke
tänkt på den förr, icke förstått den förr. Kanske
hade han dock gjort det, fast han icke sjelf vetat deraf!
Han mindes hur han som barn stundom vaknat om
nätterna, gripen af en sällsam, oförklarlig fasa, en fruktan
för — han visste icke hvad, något kallt, ohyggligt,
ofattligt, som velat snärja sig kring honom i hans sömn.
Det var nervositet h^de man sagt; han visste nu bättre,
— det var döden, döden som stått vid hans hufvudgärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
