Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlekens hundraårsfest. Dikt af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej någon detta dystra slott bebor;
i öde salar frodig mossa gror.
Och läderlappens vingar fladdra skygt
i mörka tornrum, der det suckar stygt.
Den siste slottsherrn dött för länge se’n;
i remnadt grafhvalf multna nu hans ben.
Och rostad flöjel ifrån spetsigt tak
med klagan fyller sofvande gemak...
En stilla vårnatt hvarje hundra år, —
så lyder sägnen som om slottet går, —
ur hvälfda fönster strömmar plötsligt ljus,
och flöjtspel öfverröstar hafvets brus.
I riddarsalen fladdra fanor då,
längs marmortrappan sköna pager stå,
och slottet återfår på en minut
den prakt, som sekler hafva plånat ut.
Då firar kärleken sin stora fest. —
De som på jorden älskat, lidit mest
till lifvet väckas ur sin långa blund
till ljufva famntag för en kort sekund.
Se, Beatrice! Dantes arm hon tar,
hon som en gång hans sånggudinna var.
Och skalden ler, han som ju aldrig log,
se’n föremålet för hans kärlek dog.
Der strålar Julia i Romeos famn!
Som forr han hviskar hennes ljufva namn,
som förr de byta långa kyssar nu
och glömma Capulet och Montague.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
