Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omaka. Berättelse af Amanda Kerfstedt. Med 2:ne teckningar af Ottilia Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Han drar sig ifrån allting på sista tiden. Men
första dagarne var han verkligen beständigt i hennes
närhet.“
“Jo, jo, gamla ögon se längst, skulle jag tro.“
“Ja, så mycket är det, att skulle det vara doktorn,
då är det icke lek utan allvar, så pass känner jag honom.
Godt bad, fru kommerserådinna!“
“Likaledes, herr notarie.“
Assessor Werner var ungkarl ännu vid några och
fyrtio år, antingen han i ungdomen blifvit besviken på
kärlekens lycka, eller han nöjt sig med vänskapens, ty
han hade i hög grad varit fästad vid sin barndoms
lekkamrat och sin ungdoms studiekamrat sedermera lektor
Jonas Byström. Derför blef också dennes död för
assessorn ett hårdt slag. Han lefde mycket isolerad på
sitt boställe, som häradshöfding, en tjenst som han sökt
för att komma ifrån stockholmslifvet, der han kände
sig ensam med menniskor; han föredrog då att vara
ensam med naturen. Ty hur distinguerad och kall än
assessorn föreföll, hade han något vekt i sin anläggning
och dertill eller troligen som följd deraf en liten böjelse
för melankoli.
Han var icke förmögen men blef det helt oväntadt,
när en slägting testamenterade honom, man kunde kalla
det en rikedom. Det var en gammal faster, som
uppfostrat honom och som alltid svärmat för att en gång
se honom lyckligt gift. Hon kände bättre än någon
annan hans behof af kärlek och familjelif, men hon
förutsåg att hans slutna väsen skulle blifva ett hinder
för honom att nå detta mål. Dessa funderingar visade
sig ock i testamentet. Han hade nämligen icke rätt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
