Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omaka. Berättelse af Amanda Kerfstedt. Med 2:ne teckningar af Ottilia Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fara ensam; tårarne voro nära att bryta fram igen, men
hon bemannade sig. Det var ju nästan en pligt att
vara förnärmad.
Hon kunde ha fått säga nej inför hans ögon, han
kunde ha fått tacka henne, det hade icke varit för
mycket; icke hvar och en ung menniska skulle afstått
från en sådan färd utan ett ord, utan ett erkännande.
“Ah, är du hemma,“ hördes en vänlig röst bakom
henne. “Jag trodde du hade rest. Nå hvad skola vi
nu ta oss till med i ensamheten ?“
Han tycktes icke alls sentera, att hon gjort någon
uppoffring.
“Har du lust med en promenad ?“
Dröjande. — “Åh–ja.“
“Det är det herrligaste väder.“
Mycket långsamt. “Jag tycker luften är tung.“
“Det är inbillning, kära barn. Jag upptäckte härom
dagen en förtjusande väg inåt skogen. Skola vi gå dit?“
Hon var frestad att småle, men det ville hon icke
visa. “Som du vill,“ sade hon med likgiltig,
under-gifven röst.
“Sätt då på dig,“ sade han utan att låta sig
bekomma. “Jag skall göra ett slag nedåt gatan först.
Du kan ju se i fönstret, när jag kommer tillbaka, eller
också kan jag ge dig en liten signal.“
Det der lät fasligt trefligt, men hon ville icke ge
med sig alltför lätt. “Det kan ju gå an det,“ svarade
hon temligen kyligt.
Han dröjde icke länge borta, och hon kom ned med
hatten på. Hon såg mycket allvarsam ut. Han tog
ogeneradt hennes arm och klappade henne litet på handen.
Hon förstod icke sjelf hvarfor, men hon blef ond
vid den smekningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
