- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1886 /
129

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omaka. Berättelse af Amanda Kerfstedt. Med 2:ne teckningar af Ottilia Adelborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

domen — men hvad är det för mig som trår efter
kärleken, och som älskat dig ända sedan du öppnade
dörren till det tomma hemmet, der jag satt ensam och
öfvergifven. För mig hvart du vill — det bryr jag
mig icke om, du är för mig verlden, var bara icke så
kall och så afvisande, låt mig icke längre vara så ensam.
Men hvarför säger du ingenting — här står jag och
talar, och du tiger — och du blir så blek. Fritz, du
skrämmer mig — hvarför blir du så blek?"

Hans hufvud hade sjunkit tillbaka mot
trädstammen, och han var lika hvit som barken derpå. Han
gjorde några famlande rörelser mot sin panna.

Hon förstod honom icke.

"Allt detta gör dig smärta," sade hon. "Det
öfver-raskar dig. Det tog du icke med i räkningen, då du
gjorde upp vilkoren för det exceptionella äktenskapet."

Färgen återvände långsamt till hans kinder, hans
blekblå, hårdt sammanpressade läppar öppnades, "och
jag som trodde att jag skulle kunna sopa bort hvarje
smärta från din väg," sade han sakta.

“Ja," sade hon, "det är smärta att se sig
tillbaka-stött från sin egen man, och att i sådant fall bekänna
sin kärlek det är mer — det är förnedring, det är
vanheder.“

Men blodet hade böljat pulsera igen i hans ådror,
andedrägten återkom, hjertat slog och hela vinterns
hårdt tillkämpade sjelfbeherrskning lemnade honom.

Han gled ned framför henne, hans hufvud hvilade
i hennes sköte, hans armar om hennes lif.

“Om jag älskar dig — om jag älskar dig!“ sade han.

"Tyst," sade hon, “jag hör det, jag vet det — jag
begär ingenting mer.“

“Och om det skulle bli mycket kort, Agnes, —
kanske — bara denna enda qväll — skulle du då ångra
att du lärt känna mig?"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:20:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1886/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free