Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En matgumma. Minnen från skånska slättbygden af Henrik Wranér. Med 2:ne silhouetter af Ernst Ljungh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte varit riktigt kokt, utan den svälde ut i magen på
honom och tog döden på gamle Wall. De både valkade
honom och mer, men der var ingen bot. Ahja, här äro
så många, som dö, för det de få för lite mat — så ska
här väl vara några, som få för mycken. Nej, nu ska
han inte resa sig opp, utan bli nu vid bordet, jag
kommer genast in med en kopp.“
“Men jag orkar verkligen inte!“
“Har han inte hört, hvad den gamle klockaren sa’ ?“
“Nej!“
“Jo, han brukade säga: yHur mätt man är, sä har
man alltid plats till ett par hoppar kaffe och tre, fyra
hvete-kakor\ sa han alltid.“
“Nå, drack han inte ihjel sig på kaffe?“
“Nej, han begick sig, fastän... Tyst, jag tror, ta
mej tjyfvingen, det pös öfver...“
Och dermed sprang Svenborg Jeppa Jepps ut i
köket och lät mig roa mig sjelf.
Hon var en gammal väninna till min mor, och
skulle aldrig hafva förlåtit mig, om jag underlåtit att
besöka henne, då jag var hemma. Som hon var munter
och glad, gick jag gerna dit; endast en sak vållade mig
alltid betänkligheter och gjorde, att jag helst gick till
henne på eftermiddagen: hon proppade mig nämligen
så full med mat, särdeles stekt fläsk, att jag mådde illa
i flere dagar och ej på långa tider kunde förtära fläsk
på mitt “mathål“ i Lund.
Hon var rund som en rofva, och jag skulle ej varit
i stånd att taga henne tvärtom lifvet, om jag så fått
alla godter i hennes spiskammare — så mycket mindre
som man ej kunde tala om, att hon hade något lif.
Ansigtet var stort och rödlett, och såg alltid ut som
om det varit betäckt med en fet svett. Hennes armar
voro förfärligt tjocka, men alltid skinande hvita, liksom
Svea, 1886. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
