- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1886 /
203

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I väntrummet. Utkast af Ernst Ahlgren. Med en teckning af Jenny Nyström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Spinnmästaren grälade på mig for det jag inte
aktat mig bättre, för nu får fabriken betala för mig tills
jag blir frisk. Men det är väl ändå värst för mig, som
mister min finger. “

Hon såg vädjande på mig, och jag medgaf det.
“Spinnmästaren grälar alltid när någon kommer till
skada, precis som om det inte vore bäst för en att akta
sig, om man förstode det!“

Det kom någonting helt nytt i hennes blick, eggande,
uppviglande. Och hvad denna mjuka röst borde kunna
ha ett välde!

“Han tror att arbetarne bara äro någonting som
hör till maskinerna. Han är stygg — spinnmästaren

— ingen enda af arbetarne tål honom. De ge sig på
att han skall derifrån hvad det lider.“

Djupt nere i hennes ögon kom det någonting mörkt,
någonting af hat och upplopp. Men så skälfde läpparne
åter, och hon blef som förut.

“Åh min hand, min hand!“ jämrade hon.

“Värker den så?“

“Ja, den har varit så stygg på sista tiden. Frun
har alldeles varit rädd att det skulle bli kallbrand i
den. Hon ångrade nästan att hon tagit mig om hand,
men den är allt lite bättre igen.“

Nu öppnades dörren till mottagningsrummet och
patienterna kommo ut. Det var min tur. Men
fabriksflickan reste sig och såg bedjande på mig.

“Ack om jag finge gå in nu! Jag längtar så,“
sade hon och tilläde i en förtroligare hviskning, då hon
stod bredvid mig vid dörren: “jag både längtar och jag
är rädd, för det gör så fasligt ondt när hon rör vid deh.“
Hon log vemodigt och ändå skalkaktigt, på ett
sätt som nästan kom henne att se intelligent ut. Jag
öppnade dörren och släppte heftne in.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:20:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1886/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free