Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Jolin af Claes Lundin. Med porträtt af Johan Jolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så förflöto några år. Höstterminen 1844 skulle
Jolin med allvar tänka på sin examen, hvilken ehuru
den icke var någon annan än “kameralen“, dock måste
ytterligare uppskjutas. Den terminen forekommo så
många sällskapsspektakler, då fick Jolin också det
Bergfalkska priset för sitt första större skaldestycke,
“Borg-ruinen“, och det skulle naturligtvis firas, då var han
äfven för öfrigt så upptagen af den “glada vetenskap“,
åt hvilken han egnat sig inom ett godt och vänfast
kamratskap, samt äfven af det finare sällskapslifvet i
Upsala, der han alltid var en eftersökt gäst. Examen
fick åter vänta.
Vårterminen 1845 hade han bestämt till sin
oåterkalleligt sista vid universitetet. Då skulle likväl
förberedelserna göras till det första svenska studenttåget
till Danmark och då skulle studenterna i Upsala den
1 maj fira en kamavalsfest af dittills okänd omfattning.
Jolin var på det ifrigaste upptagen af dessa
tillrustningar. Ofver allt syntes den glade stockholmaren,
som var känd och omtyckt af hela studentkåren och
som måste allestädes biträda med råd och dåd.
Den 1 maj uppträdde Jolin såsom doktor
Dulca-mara på den store karnavalen vid Eklundshof. Ett
åsyna vittne berättar derom följande:
»Man såg här Stockholms nation under en hurtig harmonimusik
tågande till fots, häst och vagn. Den utmärkte sig för särdeles rika
och eleganta kostymer. Man såg der ståtliga riddare till häst,
deri-bland den verldsbekante riddaren från la Mancha. . . Der kommer
ock den store doktor Dulcamara, som han lät utropa sig, i en vagn
som kördes af en neger. Den store doktorn åkte ikring vid
framkomsten till gemensamma mötesplatsen och förkunnade på rimmad
vers sina pillers och droppars underbara kraft för alla fakulteter,
examina m. m. Men för ’kameraln den saten’ hade han ensam
inga droppar. Detta väckte allmän munterhet, liksom hans qvicka
verser, flere improviserade qvickheter och hela hans utförande af sin
roll allmänt erkändes som ett af de bästa af aftonens uppträden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
