Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Jolin af Claes Lundin. Med porträtt af Johan Jolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lustbarheter. . . Den som så lyckligt utförde denna roll och sjelf
författat de qvicka verserna är en ung man af ofvan Dämda nation,
hvilken här länge varit känd för sina lyckliga komiska anlag som
aktör och författare.»
I denna Dulcamara-figur uppträdde Jolin för första
gången offentligt, och den vardt äfven grunden till hans
kommande offentliga skådespelareverksamhet. Han gjorde
stor lycka, men dagen derpå var lyckan icke så stor under
tentamen hos professor Delidén. “För kameraln, den
saten, fordras hufvud som en häst,“ hade den glade
studenten sjungit den 1 maj, och som Jolin icke hade
något hästhufvud, så tog han aldrig “kameraln“.
Em-betsmannabanan öppnade sig aldrig för honom, men på
den dramatiska skådebanan vardt han så mycket mera
hemmastadd. *
Han började med fullt allvar tänka på att egna sig
åt konsten, hvilken han dittills idkat endast såsom
dilet-tant. Först deltog han dock i studenttåget till
Köben-havn. Med hela kraften af sin friska ungdomslust, sitt goda
lynne, sin lätthet att dikta sånger och “agera aktör“
följde han med på farden och roade sina medresande.
Mot slutet af samma år, den 14 november 1845,
uppträdde Jolin första gången på en verklig teater,
nämligen på kung]. teatern i Stockholm, och det både såsom
dramatisk författare och skådespelare. I Axel
Wapen-skölds roll i Jolins eget stycke “En komediu gjorde han
lycka och vann större framgång än hvad de fleste
nybörjare på tiljan pläga vinna. Det kan vara af intresse,
nu 40 år efteråt, att se huru Jolins då varande sam
tida bedömde hans uppträdande på scenen, hvarför jag
anför ett utdrag af en utaf Nepomuk
(Kiellman-Göran-son) skrifven teateranmälan i “Stockholms Figaro“ för den
16 november 1845:
»Allmänheten uttalade genast och oförstäldt-,» skref Nepomuk,
»sin dom. Denna dom yttrade sig än i dånande bifallsrop, än i en
belåten munterhets tysta leenden. För hr Jolin återstå blott Ivänne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
