Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Karl Adam Lindström, af Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landet behöfde. Att friköpa sig eller skaffa sig vederlag
genom br&k och bråkdelar, var för honom förhatligt.
Också kunde en af talame på den fest, hvarmed Nya
Dagligt Allehandas bolag den 1 december 1884 firade
Lindströms 25-åriga jubileum som redaktör af bolagets
tidning, yttra de vackra och för visso fullt rättvisa orden:
“Vi tacka Eder för det fosterländska sinne, som
under sorlet af dagens skiftande meningar med manligt
allvar sökt upprätthålla och i helgd bevara fosterlandets
minnen, dess lagar och inrättningar, dess historiska
traditioner, dess nationella rätt och ära. Vi tacka Eder
för det moraliska mod, som aldrig dagtingat med sin
öfvertygelse och öfver stundens och småförståndets
in-gifvelser vetat sätta rättens och sanningens stora
principer/4
Det var en solskénsstund, den dagen, öfver
Lindströms publicistiska bana, som sannerligen ej alltid var
beströdd med rosor. Han, som hvarje annan
tidnings-chef, hade naturligtvis heta duster att utkämpa ej blott
mot öppna motståndare, utan äfven mot ljumma och
opålitliga vänner. Man angrep honom ej sällan derför att
han ansågs svänga kring, gå ostadig gång, söka efter
den kant hvarifrån vind blåste; men angreppen voro
nästan alltid oberättigade, såsom det vanligast visade
sig. Det är ej lätt för den tidningsman, som vill att
man vid hans ord skall fasta något värde, att alltid
genast hafva i brydsamma spörsmål sin ståndpunkt klar.
Och om Lindström stundom syntes söka, så gjorde han
det för att få bättre fotfäste, hamna på säker grund,
så att han ej kunde i spaltdebatten slås af den först
kommande. Och när han fått fotfästet, så förde han
skickligt och modigt sina vapen, mot hvem det än måtte
vara. Oförfärad lät han, så konservativ och till
principen konungsk han än var, då det kräfdes, “kläppen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
