Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två skådespelarveteraner. Tecknade med bläck och penna af Frans Hedberg. Med porträtt i ljustryck (titelplansch) af Fredrik Deland och Knut Almlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Deland var också rätta mannen för att
blåsa lif i de drastiska gestalterna från den tidens
små-borgarverld, och det var just inom den som handlingen
rörde sig i de stycken jag nyss uppräknat, liksom det
väl alltid kommer att blifva inom den som
lustspels-diktaren finner sina tacksammaste modeller. Jag har
på annat ställe, nemligen i “Svenska skådespelare“, sökt
att framhålla de säregna konstnärliga egenskaper som
framför andra gjorde honom till denna komiska verlds
ypperliga framställare, och dervid vågat ett påstående
som jag icke kan annat än vidhålla, det att detta var
den buttra sjelfironi, det tvärsäkra allvar som han
nedlade i sina mest uppsluppna skapelser; ett allvar, bakom
hvilket alltid ett återhållet löje lurade och någon gång
sken igenom. Han stod aldrig reflekterande öfver eller
bakom uppgiften; han gick upp i den, så att den blef en
del af honom sjelf; ja, han stälde sig till och med under
den, om det så erfordrades, och det var derför som han
så väl lyckades återgifva den bornerade brackans roll i
all dess naiva och omedvetna löjlighet. Det ligger i hela
hans väsen, i ton, blick och åtbörd något oemotståndligt
komiskt, och dock är han sjelf en öfvervägande
allvarligt ja, man kunde nästan säga, tung och dyster natur.
Fredrik Deland hade den stora förtjensten att aldrig
synas medveten om att han var rolig på scenen. När
publiken hade som mest roligt, var han som djupast
allvarsam, och det var endast blicken som sqvallrade
om skalken inom honom. Men den blicken gick icke
utom rollen, den frågade inte publiken, den meddelade
sig icke med den, — ett stort och obotligt fel hos en
mängd skådespelare.
Sedan Fredrik Deland slutat sin korta, men i mer
än ett afseende lysande bana som teaterdirektör, tycktes
han med ens hafva ledsnat på hela teaterlifvet, i det han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
