Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två skådespelarveteraner. Tecknade med bläck och penna af Frans Hedberg. Med porträtt i ljustryck (titelplansch) af Fredrik Deland och Knut Almlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
repertoaren, stå de dock som lysande minnesmärken från
en försvunnen blom strings tid, öfver hvilken vi på samma
gång kunna vara glada och stolta.
Den komiskt dramatiska diktningen gick då i helt
andra rigtningar än dem i hvilka den på senare tider
slagit in. Man var bra litet djupsinnig den tiden, man
brydde sig icke mycket om huruvida “solen gick och
jorden axlade sig“, som Bellman säger. Hvarken den
reformerande eller den filosoferande tendensdikten eller
den frivola operetten hade då ännu inkräktat
skådeplatsen och indignerat eller blaserat publiken, och icke heller
delat den i två skilda läger, det som vill uppskakas
och det som vill kittlas, på hvad vilkor och genom
hvilka medel som helst.
De stora samhällsfrågorna hade ännu knappast börjat
upptaga sinnena, och det lilla af dem som stod på
dagordningen, debatterades i tidningarne eller i romanerna;
på scenen ville man antingen se hvardagslif eller hög
romantik, antingen skratta med fall hals eller också
gråta näsduken genomblöt; men man ville inte diskutera
eller grubbla och allraminst af allt filosofera.
Antingen ville man i lustspelet och farsen se sitt
eget dagliga lif draga förbi i lustiga och lättfattliga, om
också gerna litet karrikerade drag, eller också ville
man i melodramerna sitta med hjertat i halsgropen inför
monstruösa blandningar af dygd och last, af
halsbrytande äfventyr och sagolika uppoffringar, af en
djefvulsk-het utan gräns och ett ädelmod utan like; — med ett
ord, när man inte hade lust att se hur grannarne hade
det i heligt och söcken, så ville man njuta af något som
hade så litet som möjligt att göra med det lif man sjelf
lefde och hade sin varelse i, — en böjelse som den
nyktra och praktiska nutidsmenniskan längesedan vuxit
ifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
