Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalle Granberg. En studie af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörde tåget rassla förbi utanför och hvissla vid stationen,
— klockan var redan sex.
Och hon blef sju.
Då — ändtligen — hördes steg i trappan. Barnen,
som klädt sig efter omständigheterna och längesen
voro färdiga, sprungo i kapp för att öppna.
Men det var inte fadern, det var patron Berg, deras
granne. Det kom en isande flägt genom dörren efter
honom. Barnen stodo undrande, men Mia visste genast
då hon såg honom, att han förde olyckan med sig.
Hvad skulle han säga annat, än att det var en
sorglig nyhet han hade att meddela?
Den kom fram så småningom. Deras far hade gjort
sig illa, hade fallit. — — Man hade fört honom till
sjukhuset.
Barnen skulle inte få oroas. Men Mia fick veta allt.
Det var ingen räddning att hoppas. Alm hade
promenerat på träbron, som gick utmed jernvägsspåren.
Antagligen hade han fått svindel och fallit, man kunde
inte förklara det på annat sätt. När tåget kom fram
till stationen, hade man sett en karl hänga mellan ett
par vagnar,–han var mycket illa åtgången.
Den aftonen tyckte Mia för första gången att allt
var hopplöst svart för henne. Hvad tjenade det till att
de försökte släpa sig fram, hvad tjenade det till att de
gjorde något? Det kunde ändå inte gå värre än det
nu gick.
Fadern låg medvetslös ett par dygn, men han dog
ej. Läkarne förklarade att han nog kunde komma att
lefva, men sitt förstånd skulle han aldrig få igen, ty
hufvudet var förskräckligt illa skadadt.
Mia försökte trösta sina syskon med moderns
vanliga trösteord. Men hon visste ej ens sjelf om hon
trodde på hvad hon sade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
