Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalle Granberg. En studie af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig utan. Klent gick det, med småskulder och
omsättningar, — högst ogerna och ytterst sällan genom
ficklån af vännerna. Att genera dem var honom absolut
emot.
Han visste också hvad det var att gå omkring och
söka sig sysselsättning. På vänta i tamburer, supplicera
och bli affärdad, ibland rätt snäft, oftast artigt och
beklagande, med löften att man skulle se till, man
hoppades etc. etc. Sjelf hoppades han allt mindre efter
hvarje nytt försök.
Han var femtifem år nu och Mia var femtio. Då
får en dag den ena brodern efter den andra besök af
honom.
“Är det du, hederspojke? Stig fram och sitt.“
Undantagsvis — hos presidenten och hos
generaldirektören — ett mera afmätt mottagande, sådant då
en framställning om ett litet lån skymtar i fjärran.
Men idel välvilliga ansigten möta Kalle, då den
genomhederlige gamle prissen uttalat sin anhållan att
hans ärade bror ville göra honom den hedern att bli
en värderad gäst på en anspråkslös liten festlighet,
hvarmed han ville öfverraska sin kära hustru på deras
förestående silfverbröllopsdag.
Tror jag det, det ville man visst!
Supplikanten tryckte varmt framsträckta händer,
försäkrade att alla pretentioner måste lemnas hemma
och gick med orden:
“På Foenix alltså, i lilla salen. Välkommen!“
Hela förmiddagarna var Kalle i språng. Man
undrade hvar han fått slantar ifrån, kom så under fund
med att det rörde ingen och beslöt sig för att ha en
glad afton.
Det blef en fest som inte skämdes för sig. Hela
paradvåningen på Poenix, stora salen undantagen, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
