Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om öfverdrifternas nödvändighet i konsten (med tanke på målarkonsten) af Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutat snyter spelmannen sig. Man kan för resten ej
märka att spelandet vållat honom något slags obehag
eller ansträngning — karlen har goda handlofvar.
När violinspelaren slutat, torkar han svetten från
pannan med en batistnäsduk, fläktar sig derefter några
gånger öfver ansigtet och sjunker ned på en stol, helt
medtagen. Han har spelat passioneradt, och passionen
— bryggan mellan hans och åskådarnes känslor — har
tagit på krafterna. När orkestrion-mannen hvisslande
drar bort genom gatorna med sin liflösa maskin, sitter
violinspelaren kanske ännu en lång stund utmattad. När
åhörarne lemna konsertsalen, ljuder ekot af hans
passionerade musik fortfarande i deras öron och lång tid efteråt
lemnar hans föredrag svallvågor qvar i deras känslor.
Men orkestrionet spelade ändå korrektare, begick
ej den minsta, ej ens hårfina, öfverdrift; pianot var det
piano, fortet det forte kompositören velat —
framställningen var felfri — den samma i dag och i morgon och
desslikes i evighet — alltid den samma — passionsfri
och träaktig.
* *
❖
Hr X. står puttrande qvar framför samma målning
som nyss.
“Jag begriper inte, att de ej kunna låta bli att
öfverdrifva.“
* *
Kunde man göra uppfinningen af fotografien så
fullständig, att det fotografiska objektivet kunde på en
gång riktigt reproducera både formen, färgen och hvar
färgtons sanna styrka, så hade målarkonsten fått sitt
orkestrion och naturen var återgifven på ett sätt, som
gjorde hvarje klander för öfverdrift omöjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
