Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yttersta dagen. En vision från 1348 af Oscar Levertin. Med 3:ne teckningar af Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
källsprång var ju smittadt med det gift, som judarne i
djefvulsk blandning brygt af ugglors afsöndringar och
spindlars etter. Det fans ej tro och ej förhoppning
qvar på jorden, och spörjande vände Paulus sin blick
mot aftonhimmeln och med sin andas sista krafter äskade
han tecken.
Solen hade nyss gått ner, men blodrödt låg skenet
ännu kvar vid horizonten och göt en flod af eld öfver
det döda, askgrå vattnet. En andlös stillhet rådde,
men ändock rörde sig skaror med mörka moln oroligt
af och an på fästet, törnade mot hvarandra, flockade
sig samman som ett led och formade sigo till underliga
djurgestalter mot skimrets röda botten. Askan mullrade
på afstånd, och upp ur hafvet steg en gulnad dimma,
tätnande luften med sin unkna dunst.
Paulus ryste. I fasa ville han sluta ögonen, men han
förmådde ej. Med stirrande, vidöppen blick måste han
se dem komma dragandes deruppe på himlen, alla
yttersta domens djur. Och de tumlade om hvarandra, trängdes
klungvis, vilda, vanskapta i hundratal. Lewiatan ringlade
långsamt framåt sin jättelånga ormkropp; fenorna på hans
buk reste sig drypande af blod, och stjertens fjäll blänkte
som glödgad koppar. Mellan käftens betar flöt skummet
hvitt, eld stod ur hans näsborr som vattenpelarn ur
hvalfiskens nos, och sakta fläkte han utåt sina
läder-lappsvingar, ådrade med espingar. Vargar med
tandrader som sågblad och hängande, tofvig ragg i bringorna
tryckte samman sina svultna sidor, foglar med
vindt-hundshufvuden och ormhud mellan tårna seglade parvis
genom luften, och längst bakom red en drägtig vildkatt
på en hingst, som stegrade sig, och från hvilkens mule
gnistor sprakade. Och katten höll ena klon, virad in
i hingstens gula man, och med den andra lyfte han
högt till väders ett glimmande lysmaskknippe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
