Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yttersta dagen. En vision från 1348 af Oscar Levertin. Med 3:ne teckningar af Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, alla skola de nu varda synbara, den yttersta
dagens tecken. Solen skall lysa vid midnattstid, och
månen stråla på ljusa dagen. Stjernorna falla från
himlen, svartnade och bleka, som fikonen från
fikonträdet, när dess grenar ristas utaf stort väder.
Salt vatten skall flyta i det söta, floderna vända sig
mot sina källor, och stenarne söndermala hvarandra med
grufligt gny. Tremånaders foster skola stå upp till lif,
blod drypa ur trädens stammar, och folken blifva till
döden upprörda på hela jordytan ända till verldshafven.
Hvar man skall ryckas från hem och hus, från
färd och syssla — ockrarn från sitt vunna guld, smeden
ifrån ässjan, och handelsmannen från den varufylda
disken. Spenbarnen slitas från moderns bröst,
barnaföderskor ur bäddens hvila och mannen ur sin hustrus arm.
Redskap brista och smycken kolnas. Kungakronor
och biskopsmitror varda till stoft och smuts, söljan
smulnar i skärfvor på borgfruns mantel, och fingergullet
smälter på riddarns hand.
Der ljuset brinner klarast skall hvarje fackla slockna,
der lutan ljudar ljufligast skall falskt det skrälla uti
brustna strängar. Mask krälar stinn i köttet på
gästabudets bord, och rosenvattnet stinker i sitt bäcken.
Till drägg så fränt skall vinet jäsa i tavernarns
kannor. Mäsken surnar i bryggarmästarens kar, och i
bagarens tråg, der kryddas bröd med gift och etter i
stället för med anis.
Hand, som smekte ömt, blir kall som det kalla
bödelstålet, väns tanke hittar ej till vän, ögon känna ej
igen hvarandra mer, och mun som kysst så ljuft, som
honingen är söt, blir beskare än galle.
Så skallar dombasunen med en sällsam klang, som
intet öra undgår. Städer vackla, murar remna och radade
stå benen upp ur sina grifter. De rättfärdiga och de syndfulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
