Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - André Oscar Wallenberg. Lefnadsteckning af Harald Wieselgren. Med Wallenbergs porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slag till ny banklagstiftning, och ännu torde år gå om,
innan den “brännande" frågan löses.
Wallenberg fortfor att vara ledamot af
borgarståndet intill 1863, sista riksdagen vald för första
bruksdistriktet. Väl valdes han i Stockholm 1865, men valet
kasserades, enär hans burskap i Sundsvall räckt så länge,
att han vid valtillfället ansågs icke ännu valbar för
Stockholm. Men när representationsreformen segrat,
ingick Wallenberg, genom Stockholms stadsfullmägtiges
val, i Första kammaren, och denna afdelning af
representationen tillhörde han ännu vid sin död. Hans
riks-dagsverksamhet var både betydande och omfångsrik,
han sparade icke sitt ofta tungt vägande ord, ofta hörde
man honom vid “remissdebatten" nagelfara
regeringsåtgärder, men först och sist gälde hans riksdagsstrider
de ekonomiska frågor, som stodo på dagordningen. Han
yttrade sig med klarhet och ledighet, något bredt,
stundom ovårdigt, men alltid med en viss tvärsäkerhet,
hvilken ej sällan framkallade ganska vreda mothugg.
Naturligtvis stod alltid striden hetast, då bank- och
mvnt-frågor debatterades.
Wallenberg ifrade länge för införande af
guldmyntfot och anslutning till det franska frank-systemet, hvilket
nått utbredning öfver flera länder och antogs ega utsigt
att ytterligare vinna terräng. Han hade också redan
kommit så långt att svenska tio-frank-stycken under
namnet “Caroliner“ präglades (1869), och att franska
regeringen godkänt dem vid liqvider i publika kassor
(1872). Men dervid stannade det. Guldmyntfoten blef
väl antagen, men vårt gamla myntsystem bibehållet
under ändradt namn, och “caroliner" hördes sedan ej af
oftare, än när Wallenberg vid skjutfester o. d. stälde ett
antal “caroliner“ till prisdomarnes förfogande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
