Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Harald Wieselgren (med porträtt) - Edvard Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edvard Bäckström.
En sjuklig man, hvars krafter ej räckt till för
andens drömda mål, hvars unga hjertas hopp svikits af
mannaårens rön, blir ofta bitter, och kan han gripa i
harpans strängar, sänder
han gerna skärande toner
ut öfver folket. Men hur
konstrikt hans toner brusa,
hjertat värma de ej, kärlek
har ej alstrat dem och
kärlek väcka de icke.
Edvard Bäckströms
lefnad bar alla de törnen, som
sjuklighet medför, alla de
rosor, ett rikt själslif
skänker. Aldrig klingade hans
lyra bittert; stundom bor
väl en sorg i sången, men
ej den fridlösa; ty
Edvard Bäckström. »ett ingått i den Högstes plan:
att kärlek^oss befalla» —
sjöng Edvard Bäckström i sitt sista “julqväde“, och
kärlek värmde hans hjerta från först till sist. Kärlek
till väldiga andar i hänsvunna tider, till konstens och
naturens skönhet, till fosterlandet, till “det skönaste
målet“, ha skapat hans diktning, och med dess bästa
alster har han ökat den rikedom vårt språk bär från
slägte till slägte.
Edvard Bäckström, son af Per Olof Bäckström, den
allt jemt verksamme åttioårige skriftställaren, föddes i
Stockholm den 27 oktober 1841 och gjorde i
hufvud-stadens offentliga läroverk förstudierna för universitetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
