Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Harald Wieselgren (med porträtt) - Edvard Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redan under denna tid bröto skaldeanlagen fram. Från
hemmets och kamraternas krets nådde de offentligheten
1859, då vid en fest till Schillers minne en prolog
framsades, hvars författare var gymnasisten Edvard
Bäckström; att anlagen redan nått en ganska rik
utveckling visade ett 1860 utgifvet häfte “Skaldeförsök af
Edvard“. Det inledes med en sång till Poesim. Häri
biktar sig nittonåringen. Hjertat har blifvit honom för
fullt, han måste sjunga, ty “sången gör själen fri“. Ännu
stammar han väl ett “lärjungsspråk“, men tror att
poesiens låga flammar på altaret uti hans bröst.
»O, må den stiga och förtära
All slagg, som själens guldmalm har,
Men Sjelfva malmen må den skära. . .
Då, om af lidande och plågor
Mitt öde blef att böjas här,
Skall dock min själ lik bålets lågor
Sig höja, fast den mig förtär.»
Det är sitt lifs program, han här utkastar, och han
blef det trogen. Från “lärjungsspråket“ gick han snart
uppåt, omsorgsfullt vårdande sångens uttrycksmedel, så
att han med rätta vardt kallad språkkonstnär, ja han
har som dramatisk diktare fått uppbära ett nästan
förebrående beröm för “vackert språk“, hvilket afpressat
honom ett varmt qväde.
»Vet du hvad det är, att annars svag och arm
Ega denna skatt af välljud i sin barm»
frågar han tillbaka, glödande af kärlek till “det språk,
oss våra fäder lärt“.
Han egde tidigt en icke ringa beläsenhet och
eg-nade sig, sedan han 1860 blifvit student i Upsala, så
mycket examensstudier medgåfvo, åt fortsatta studier af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
