Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förlofning. Berättelse af Tor Hedberg. Med 4 teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Länsmannen knäpte ihop sin kavaj om magen,
hvilket kostade en smula ansträngning, trots det
att knapparne för icke länge sedan blifvit utflyttade,
och sade:
»Det börjar på att dra’ kallt på kvällkvisten,
tror jag. Hvad säger du, om vi skulle göra oss
en lång?»
Och utan att afvakta något svar, ropade han
inåt huset:
»Majken! Majken!»
Nu först vaknade den tillfrågade upp och
nickade jakande. Men med det samma han gjort
det, ångrade han sig och sade tvekande:
»Tror bror verkligen att det är skäl att.. .
att...»
Han såg menande på de tömda toddyglasen
och skakade på hufvudet.
Han var en lång, mager, några och fyrtio års
man, med ett blekt ansigte, infattadt i ett svart,
stripigt hår, som såg flottigt ut, och ett svart,
ovårdadt helskägg. Hans ögon voro stora och
blanka och hade en undergifven, tålig blick, hvars
uttryck närmast påminde om de små bondoxarnes,
som man möter på landsvägen. Han talade mycket
regelrätt och grammatikaliskt, hvilket hade gifvit
anledning till det öknamn: »adjunkten», hvarunder
han var känd i hela trakten. Det var hans vän
och beskyddare, länsmannen, som först gifvit honom
det; denne påstod nemligen att han förfelat sin
bestämmelse, då han icke blifvit adjunkt, hvartill
naturen synbarligen ursprungligen afsett honom,
och som länsmannens kvickheter i allmänhet stodo
högt i kurs, hade detta namn sedan alldeles viryt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
