Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förlofning. Berättelse af Tor Hedberg. Med 4 teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fast vid lionom. San bar det för öfrigt lika tåligt,
som han bar allt annat här i verlden.
Länsmannen fäste icke den ringaste
uppmärksamhet vid hans tvifvelsmål, utan ropade ännu en
gång med höjd röst:
»Majken! Majken!»
Enligt en sägen, till hvilken han säkerligen
själf var upphofsman, hade länsmannen i sin
ungdom haft en riktig hjältetenor; och fast det numera
icke var något som talade för dess sannolikhet, var
dock denna sägen så allmänt trodd, att han ofta,
då han var borta, blef ombedd att sjunga en bit,
hvilket han dock alltid af böj de »på grund af sin
tillfälliga heshet». Det var endast, när han blef
mycket ond, som några underliga tenortoner ännu
lyckades bana sig väg genom hans skrofliga strupe,
och då han nu för tredje gången ropade:
»Majken! Majke–––n!»
var han tydligen ovanligt ond, ty den sista stafvelsen
kom upp på en så hög ton, att han själf blef
förvånad och, då Majken slutligen kom ut, icke kom
sig för med att ge henne den tillämnade skrapan
för hennes långsamhet. Han räckte henne bara
vattenkannan och sade kort:
»Mera varmt vatten!»
Majken tog kannan och försvann in i huset.
»Yete tusan hvad som går åt flickan nu på en
tid!» mumlade länsmannen, då de åter voro
ensamma. »Hon går och sofver hela dagarne!»
Adjunkten såg upp med sina blanka ögon:
»Våren!» sade han drömmande.
Länsmannen ryckte till som stucken af en orm
och blef röd i ansigtet af hetsighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
