Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förlofning. Berättelse af Tor Hedberg. Med 4 teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn. Han hade icke på eget bevåg torts göra
någonting, utan skrifvit till aoktorn och lofvat att
komma till dem så snart som han fått svar från
denne. Svaret hade kommit denna morgon med ett
recept, och han ville nu uppfylla sitt löfte. Men
nu ville olyckan att det under natten blåst upp till
vestlig storm, som var så stark, att det var omöjligt
att ro dit, och ingen befans villig att riskera en
segelfärd.
Medan han stod och ackorderade med ett par
fiskare, kom länsmannen ner från sin bygnad med
händerna i byxfickorna, stretande mot blasten, som
fick ett duktigt tag i hans lilla runda kropp.
»Om han kunde få länsmannen te’ segla med
sig,» sade den ene af fiskrarne, »för si, han är nu
ovårlig te’ sköta en båt, och så har han kutter
till.»
Adjunkten tvekade ett ögonblick, men gick så
fram till länsmannen och framstälde, stammande på
målet, sitt ärende.
Länsmannen blef först förvånad, men rynkade
så bistert ögonbrynen och frågade kärft:
»Kan herrn simma?»
»Ja, jag simmade en smula som barn,» svarade
adjunkten med ett ursäktande småleende, »men det
är länge sedan.»
Länsmannens ansigte lyste upp af ett bistert
småleende.
»Är herrn rädd för att segla?» frågade han
vidare i samma ton som förut.
Adjunkten rodnade — det var en af de saker,
som länsmannen icke kunde tåla hos honom, att
han hade så lätt för att rodna — och svarade,
alltjämt ursäktande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
