Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förlofning. Berättelse af Tor Hedberg. Med 4 teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plågade henne synbart, och sade hon något till
honom, var det liksom med afsigt att såra honom.
Så till exempel, då de hade ätit och ett
ögonblick voro ensamma i rummet, kände han hur hon
länge stod och såg på honom, och han vågade icke
möta hennes blick, som kom honom att känna sig
löjlig och eländig. Slutligen sade hon i en kort,
retad ton:
»Hvarför ska’ du ha’ fett i håret, jag vet
ingenting obehagligare!»
Adjunkten blef alldeles blek.
»Jag har aldrig någonting i håret, ingenting
annat än vatten!» stammade han. »Det är sådant
af naturen, jag kan icke hjelpa det.»
»Jaså,» svarade hon kort, och vände sig ifrån
honom.
Han stod en stund blek och orörlig, så gick
han fram till henne och sade god natt. Hennes
hand låg kall och slapp i hans, och han vågade
icke trycka den.
Han gick utan att säga adjö åt länsmannen.
Klockan var framåt nio, och det var nästan alldeles
mörkt. Det blåste en smula kallt, himmelen var
molnbetäckt, och han tyckte det lät så hemskt der
inne i skogen bland de halfvissna bladen. Och då
han kommit så långt in, att han kände sig ensam,
satte han sig ned och grät öfver sitt flottiga hår.
Men han upphörde snart dermed, icke derför
att han gråtit ut, utan derför att hans inre kom i
ett så förfärligt uppror, att tårar icke längre kunde
hjälpa. — Öfver sitt hår kunde han gråta, men icke
öfver det andra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
