Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förlofning. Berättelse af Tor Hedberg. Med 4 teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han såg en smula flat. ut i början, men så
småningom antog hans ansigte ett allt mera
triumferande uttryck, och då adjunkten slutat, utbrast han:
»Nu skall du ta’ mig...» han svor sin
allvarligaste och längsta ed, »ha’ henne!»
Adjunkten hade icke tänkt sig denna verkan
af sina ord, och han såg helt förtviflad ut. Han
förstod att här behöfdes starka medel för att få
bugt med länsmannens orubbliga vänskap.
»Då skrifver jag själf till henne och reser min
väg — i denna dag. Och jag kommer aldrig hit
mera!» sade han.
Länsmannen såg på honom och ref sig helt
förbryllad i hufvudet. Han visste tydligen icke
hvad han skulle tro.
»Det här är då för galet!» sade han slutligen.
»Jag trodde, ta’ mig tusan, att du var riktigt kär
i flickan. Jag hade nog mina funderingar förut,
men så, nyss, tyckte jag det blef alldeles klart för
mig. Men, — men, — då begriper jag inte!»
Han såg forskande på adjunkten, och så
utbrast han:
»Jo, så om du inte är kär, ändå. Pör annars
kunde du inte ha pratat så der mycket gallimatias!
Jag känner till det der jag!»
Adjunkten vände bort sitt hufvud men svarade
ingenting, och länsmannen försjönk i grubblerier.
På en gång klarnade hans ansigte af en tanke:
»Är du kanske kär i någon annan?» frågade han.
Adjunkten såg en utväg till räddning, och lian
var så trött, att han grep den utan att ens tänka
vidare derpå.
»Ja,» svarade han och blef i det samma helt
röd öfver sin osanning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
