Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pontus Wikner. Några biografiska konturer af Frans von Schéele. Med Pontus Wikners porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uti den originella skriften »Tankar och frågor inför
menniskones son», der han på ett egendomligt
gripande sätt blottar sitt inre för läsarens blickar. De
åsigter han der och i öfriga till hans kraftigaste
tid hörande arbeten framställer, afvika från hvarje
förut gifven vare sig filosofisk eller teologisk skola.
Han tillmäter nu »menniskones son» en långt större
betydelse, än han, åtminstone enligt Wikners åsigt,
kunde få inom det boströmska systemet. Måhända
under reminiscenser från vissa neoplatonska
spekulationer utvecklade han det nytestamentliga
logos-begreppet på ett sätt, som kom honom att i
väsentliga punkter ock bryta med den lutherska kyrkoläran.
Han uppstälde den oafvisliga fordran på sina
trossatser, att de åtminstone ej finge strida mot
förståndets lagar, äfven om de i mycket ginge utöfver
dess klara synvidd. Någon mot första tankelagen
stridande motsägelse ville han derför ej heller
inrymma till exempel uti treenighetsbegreppet. Och
Kristus vardt honom derför icke Gud i samma
bemärkelse som Fadren, det vill säga icke absolut ;
men heller icke sann menniska i sådan bemärkelse,
att han blott till graden skulle vara skild från oss
andra menniskor. Han blef honom deremot
guda-menniskan, — som väl såsom vi på en viss punkt i
tiden måst uppträda på jorden och under denna sin
existensform i sitt förstånd, ehuruväl ej i sin
syndfria vilja, kunnat irra och fela, såsom vi; men som
deremot till sitt sanna väsen är Guds fullkomliga
af bild, från honom blott skild så mycket, som han
måste vara för att ej med honom fullt sammanfalla.
Genom samlifvet med denne sin enfödde son blef
Gud, enligt Wikners åsigt, ej längre ensam; genom
honom fick han något att stå i relation till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
