Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm Wallander och Axel Nordgren. Lefnadsteckningar af Claës Lundin. Med porträtt af Wallander och Nordgren samt en teckning af O. Keen: Wallander i sin atelier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nade Düsseldorf, hvars traditioner dock gjorde
starkare intryck kanske på honom än på Nordgren,
som lefde der hela sin konstnärstid. När jag i
senare hälften af 1860-talet återsåg Wilhelm
Wal-lander, var det i ateliern vid Norrmalmsgatan, der
han stannade ända till sin sista stund.––Åter
igen Vingåker, Österåker och Bellman, men äfven
bilder från Delsbo. Så ryckte han sig lös och
målade »Auktion på ett gammalt herregods», som
väckte bifall på den skandinaviska utställningen i
Stockholm 1866 och lär ha sålts till England, men
som icke var något utmärkt konstverk. Wallander
var under många år, ända till början af 1880-talet,
ytterst flitig och målade otvifvelaktigt med stor
kärlek till sin uppgift, vare sig att han framstälde
Södermanlands-, Helsinglands- eller Dalfigurer, bjöd
på besök i en »Stångjämssmedja» eller visade upp
»Vaktparaden», återgaf Bellmansscener eller andra
folklifsbilder. Men tiden gick ifrån honom. Hans
konstnärskap var sådant som man nöjde sig med
på 1850- eller början af 1860-talet, då konst och
dilettantism ofta förväxlades.
Teckning och färg brydde våra konstälskare
sig icke mycket om, då Wilhelm Wallander hade
stort anseende som »verklig målare». Hufvudsaken,
var att något skulle bwcittas på duken, och detta
kan ju ha skäl för sig, men man var likgiltig för
huru det berättades. Wilhelm Wallander var i sin
personlighet, ända till dess sjuklighet infann sig,
en glad och trefli^ karl, en »gemytlig» hedersman.
Han tyckte om tolklif och sällsbapslif och var en
beundrare af Bellman, och allt detta ville han
behandla på duken, men skada var, att hans
konstnärs-egenskaper icke stodo lika högt som hans personliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
