Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wickenberg — Egron Lundgren. Ett utkast efter gamla bref af Georg Nordensvan. Med porträtt af Per Wickenberg och Egron Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bäst lyckades han, då han fick uppgå i en
stämning eller med ett par kraftiga linier fick återgifva
en figur i rörelse. Snabb blick, impressionistisk
uppfattning, en liflig bild i skizzboken — och så
vidare öfver till en annan.
Det är något genomgående älskvärdt och mildt
i hans konst — hans person är älskvärdheten själf.
Liksom Wickenberg är han en föga sammansatt
natur, der fromheten och det glada lynnet — ej
ungdomligt stormande utan blidt, stillsamt —
utgöra de mest i ögonen fallande dragen. »Tacksam
för allt som för Guds gåfvor», tog han till sitt mål
att visa hur mycken glädje och skönhet det fans i
verlden och att förmå menniskorna atf se på det
vackra i stället för det fula. Bellmans bekanta
själf bekännelse: »Jag är en herre af mycken liten
djupsinnighet och frågar ej efter om solen går eller
jorden axlar sig. Hvad jag kan bedyra ar att jag
vill ingen varelse i naturen ondt, älskar oändligt
en ädel man och med oupphörlig låga fruntimmer
och små beskedliga barn...» passar förträffligt in
på Egron Lundgren. Lifvet ger honom så mycket
sol, så mycken glädje öfver ungdom, frihet,
skönhet i natur och i konst. Och han blygs aldrig för
att låta sin känsla tala, han är lycklig med sin
»bondtro» — hans eget uttryck — och prisar den
engelska söndagens frid och stillhet som idealet för
en dag, egnad åt hvilan och åt tanken.
Han är hjälpsam och vänfast, lätt hänförd —
och lätt blidkad, då han låtit ett häftigt ord
undfalla sig. Han reser med öppna ögon och vakna
tankar, men han är en bildad man, som ej pockar
på att hans uppfattning skall anses som den enda
rätta — »domare är jag icke, endast vitne» — utan
12
Svea 1889.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
