Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wickenberg — Egron Lundgren. Ett utkast efter gamla bref af Georg Nordensvan. Med porträtt af Per Wickenberg och Egron Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klassisismen och romantiken kunde således ej
öfvertyga vår gammalitalienare om, att en ny, löftesrik
och frisk riktning höll på att arbeta sig fram inom
konsten. Det var för honom en högtid, när målaren
bjöd honom »något poesi och inbillning», och det
som mest måste slå an på hans skaplynne, — i
högre grad ju äldre han blef — det var det naivt
barnsligt fromma i konsten. Derför drogs han först
och sist till de gamla toskanska målarne och trifdes
så afundsvärdt väl i Umbriens bergsstäder. När
han från dessa vråar af verlden påminner sig, att
det också fins en modern konst, så uttrycker han
sig om den på följande karaktäristiska sätt:
»Hvad är dock all kaffehusförgyllning, allt
guldpapper, ljuskronor och gaslysning emot en
solnedgång, sådan vi sett så mången––––––––och
livad äro alla pariserskojare, ifrån den största till
den minsta, emot Casa Nero, Apollo Belvedere och
deras sysslingar? — knapt bleka vattenliljor vid
sidan af yppiga solrosor för att tala poetiskt och
som sig bör.»
Att flytta sig från den moderna konsten till
den gamla, det var för honom att komma »från
gubbhuset in i barnhuset». Och barn hörde till det,
han älskade högst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
