Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigrun. Dikt af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrun.
Dikt af Daniel Fallström.
var en gång — begynner Sigruns saga —
en adels jungfru af en mäktig slägt;
hon klädde sig som page i manlig drägt,
stod upp med solen att med falkar jäga,
Hon kunde sköta både svärd och lans —
en man till marken med en stöt hon fälde —
hon kunde tygla, om ett vad det gäl de,
en hingst, hur otämd också han befans.
»Min son,» den gamle slottsherrn skämtsamt sade,
när dotterns lof han vid pokalen sang,
»står öfver alla riddare i rang,
som landet har, och som det en gång hade.
Och Sigrun växte stoltare hvar dag;
om midjan smärtare än någon kvinna,
till hållningen en boren kejsarinna,
i rörelserna käckhet och behag.
Dock hennes ögon får jag ej förglömma:
två svarta tingestar af diamant,
en pil för deras blixt ur banan slant —
men — o — hur kunde de ej också drömma!
Red så en morgon Sigrun ut på jagt.
En sommarhimmel, djupblå mellan skyar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
