Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigrun. Dikt af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gamle slottskerrn stökade ock fejade så brådt:
ifrån kerr Sigvard Nilsson ett bud han kade fått.
Den mäktige kerr Sigvard kan ville taga fru
och till den fagra Sigrun kan kom att gilja nu.
Han rest i främmad länder, så mången mö kan sett,
men kade aldrig fångats, kur vackra ögon bett:
en svensk kan ville hafva med hjärta utaf guld.
»Krist gifve blott att Sigrun mig vore god ock huld!»
Han henne sett i kyrkan — det var en Långfredag —
der ute redan lärkan slog sina första slag.
Hon satt i ekebänken sä fager som en vår ;
igenom färgad ruta föll sol i hennes kår.
Ej anletsdragen såg kan, men drömde, att det fans,
en mun så röd som smultron, i djupa ögon ^lans.
Ock från den dagen riddarn i veka tankar gick,
tills giljarbref kan prentadt af munken Botvid fick.
I Hakarps sal, der facklornas sken
föll rödt på sköldar och svärd,
herr Sigvard trädde med följe fram
för höfviskt bugande värd.
Hans lejonman ock hans krusiga skägg,
lians förnäma, raka profil —
allt bildade, jämte hans rika drägt,
en man uti tidens stil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
