Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigrun. Dikt af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I stal, med fäldt visir och skarpa lansar
till häst de våldsamt drabbade ihop —
en ifrig gnäggning, i °
var allt, som hördes. Man till svärden tog.
Den friska ljungen rycktes upp med roten,
ett regn af gnistor yrde omkring foten,
när sporren hårdt mot hedens hällar slog.
Nu susade ett hugg. Det klingan bräckte;
en hjelm föll af, den Sigvards färger bar —
hans drag, de manliga, det också var —
sitt brustna svärd åt segraren han räckte.
»G-uds död, herr junker, nu är Sigvard såld!
Min lans i stycken, och min klinga sprungen;
mitt lif jag ger er, der till nödd och tvungen,
ty vapenlös jag är i edert våld.»
Hon jublade. Hon lyfte hjelmens galler,
och knä hon böjde midt i hedens ljung.
Och orden strömmade: »du är min kung
och jag den trognaste ibland vasaller!
O, gud, den dag du falk och pilar tog,
och jag i pagedrägt gick, då blef jag kvinna;
jag hatade och ville dock dig vinna —
med hat och kärlek jag i dag dig slog.
Så tag mig då! Jag är den öfvervunne —
hvad båtar styrka, när man hjärta fått? —
ack, kvinnans hela lif är armod blott
om ej af kärlek till en man hon brunne!»
en lans, som sprang
pansar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
