Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Blanche som vitter författare. Studie af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beräknade komiska stegring. Här liksom i Blanches alla
stycken är grupperingen gjord mindre kring den komiska
personen än kring den komiska intrigen. Men den parisiska
monsieur Rochelin har gifvit anledning till en träffsäker
karaktersanalys af »stockholmsbrackan» Konjander, en analys,
som naturligtvis från första repliken till den sista är gjord
ur lustspelssynpunkt och med afseende på den dramatiska
verkningen. Konjander blir mer än en typ, han står för
oss fullt lefvande och individuel med sin gubbegoism, sitt
godmod, sin snålhet, sitt goda hjerta, en humoristisk figur,
med hull och hår tagen ur gamla Stockholms rika förråd
af originaler.
Ett motstycke till Konjander, dock mera grotesk,
är Sjövall. Han har kanske sin förebild i Gaspard, den
bekanta hufvudfiguren i »Debutanten och hennes far» —
uppförd här redan 1838 — men har likväl, så som Blanche
skildrat honom, blifvit en fullt ursprunglig figur.
Sjövall är den typiske landsortsdirektören, som tror
orubbligt på sin egen storhet och på den ära, han
bereder sina sujetter genom att låta dem spela på sin
teater. Ingenting kan bringa honom ur koncepterna, han
är en gammal räf liksom Gaspard och liksom denne låter
han aldrig ett tillfälle gå sig obegagnadt ur händerna.
Men han bär sitt hufvud högt, därför att han är en
storhet — Lars Hjortsberg föredrog ju att vara den förste i
Stockholm framför den andre i Vimmerby, där Sjövall
bar spiran — och han ljuger ledigt och obesväradt, därför
att han finner sig höjd öfver hvardagsfolkets moralbegrepp
och därför att han strider för lifvet; ty lifvet, det är hans
konstnärsära, och den tror han på med orubblig naiveté.
Gent emot garfvare Gråström, kälkborgaren, som
dväljes långt under konstens ideela värld, är det den store
Sjövall, som blir segerherre — så länge det varar. Stycket
slutar mönstergilt, i det absolut rätta ögonblicket, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
