Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Blanche som vitter författare. Studie af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtattarens första försök i denna genre — är en blodlös
månskensfigur utan intresse, Rudolf, styckets bof, allt igenom
en melodramfigur, Maria en sentimental nolla. Men bakom
dessa schablontyper stå de raskt upplagda taflorna ur
studentlifvet, den lilla interiören af läkarens mottagning — små
bilder ur verkligheten af helt annan must och märg än
det, som borde utgjort styckets hufvudsakliga innehåll:
karaktersteckningen. Och som en slutkläm, som har med
det öfriga ingen gemenskap, få vi dessa landtliga
midsommarbilder, som påminna om J. W. Wallanders taflor, med
festklädt bondfolk, dansande kring majstången, och med lustiga
visor, sjungna af klockaren, sockenskomakaren, vestgöten.
»Jernbäraren» visar ett betydande framsteg. Det är
dock ej teckningen af den duktige arbetaren af den gamla
stammen, som härifrån fäster sig i minnet, ännu mindre
af hans dotter, utan det är krogscenen med dess typer
och dess samspråk, uppenbarligen skildradt efter
verkligheten, samt landsvägsfilosofen Filman, han som bland annat
yttrar de gyllene orden: »det kostar pengar att se spöken».
Likaså i »Engelbrekt». Karaktersteckningen är
bristfällig, tidsfärg fins det ej spår af, men humorn och
hjärtevärmen i framställningen af dalkarlarne utgör
folkskådespelets uppehållande kraft, medan de många effektscenerna
vinna den stora publiken, som bestämmer öfver ett
dramatiskt arbetes vara eller icke vara.
Till hållningen i Blanches romaner och dramer lämpar
sig onekligen mycket väl deras bombastiska och retoriska
språk. Så snart likväl scenen får en enkel, hvardaglig
prägel och några staffagefigurer ur lifvet komma in ibland
romantyperna, då blir språket ögonblickligen ett annat,
blir naturligt och karakteristiskt. Den hämdlystne muraren
i »Flickan i Stadsgården» svär visserligen
hvardagssvordomar, men talar ej precis hvardagsspråk, medan däremot
kopparslagar Brunström ej ett ögonblick låter läsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
