Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En tvekamp. Novell af Tor Hedberg. Med 2 teckningar af Axel Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med den första snön ut ur skogarne och sökte till
men-niskoboningar för att finna föda, men åter drogo sig undan
till ensligheten, när träden började knoppas. Han såg hela
årets vexlande fågelvärld vid sina fötter, generation efter
generation, och hvarje dag tyckte han, att han såg något nytt.
Fastän ifrig och outtröttlig jägare satte han en ära i
att aldrig hafva skjutit mindre villebråd än rapphöns.
Hvad som gick därunder, kallade han med en orubblig
inkonsekvens för mord och icke för jagt.
En morgon i slutet af september satt han som
vanligt på sin bänk och höll gästabud. September var hans
sämsta månad, sommargästerna voro borta, och den stora
skaran af vintergäster hade ännu icke anländt, men en
liten skara af gulsparfvar och finkar gjorde skäl för sig
så godt de kunde. De hade fått sin ranson, och
jägmästaren satt och såg på dem med frånvarande blickar, i
hvilka icke lästes det vanliga nöjet och intresset. Stella,
som rönte inverkan af sin husbondes liknöjdhet, hade lagt
sig ned med hufvudet mellan framtassarne och blundade
halft om halft. Vinden svepte med gälla hösttoner 0111
husknuten, rasslade i de vissnade löfven på marken och
sökte beröfva träden de sista glesa, urblekta resterna af
deras sommarskrud.
Då öppnades det ena gafvelfönstret ofvanför honom,
ett kvinnohufvud stacks ut och en röst, hvars ungdomliga
klang var dämpad af oro och beklämning, sade:
»Nu går jag, pappa!»
Jägmästaren nickade utan att se upp och utan att
svara. Då Stella reste sig upp och viftade med svansen,
så att fåglarne skrämda togo till flykten, fick hon en
sträng tillrättavisning och lade sig slokörad ned igen.
Uppifrån fönstret kastades en skygg, bedröfvad och
kanske äfven något skuldmedveten blick ned på
jägmästaren, så stängdes fönstret åter långsamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
