Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När kungen väntades. Skizz af Hilma Strandberg. Med 2 teckningar af Ottilia Adelborg samt en afbildning af Ivar Nybergs tafla: Från ett fiskläge vid vestkusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Bror får ta emot honom,» sade han rakt fram,
något darrande på rösten, »bror har lärdomen — och jag
ä’ min själ inte god till att få fram ett ord.» Herr
Lung-kvist böjde allvarligt på hufvudet. Det gick en liten stund
— så skrek någon: »Där — ho syns ve’ Mistskär.» Ett
halfhögt sorl gick genom mängden, bryggorna bortefter.
Och det var så. Ute mellan skären — långt ut syntes
en stilig ångare för half maskin söderifrån. Några minuter
rådde en andlös spänning. Hon kommer hit — nej —
jo, visst fan går hon in — nej — ho styr ju kurs på
Lennholmen — hon går förbi — ackurat förbi.
Ja, man kunde icke längre misstaga sig.
Hon hade passerat. Man hade sett det vackra
fartyget långsamt glida fram, därpå öka farten och försvinna
för full maskin norrut.
Pratet och skrattet bröt löst. Folk strömmade från
bryggorna, inåt gatan, uppför backen. Några gingo dock
tysta och sågo ledsna ut. Så säkert som man trott sig
nu få se en kungaståt i sitt lif!
Men på det hela taget var det, som om en viss
tyngd fallit från folk. Man visste icke hvarför, men man
hade känt sig intagen af ett slags märkvärdig bäfvan —
rädsla. Allra helst de, som skulle utföra någon roll. Och
nu var det bortsopadt, undanstökadt i ett tag. Det var, som
om en frisk vind kommit utifrån hafvet och rensat luften.
Annars var det ju förargligt förstås, rysligt förargligt.
De ledande männen gingo ifrån bryggan pratande
och med lifliga åtbörder. »Det var då märkvärdigt —
tusan till missräkning. För att icke tala om alla anstalter.»
Herr Suneson skrattade. Ja — det var ett fenomen,
men ett faktum: herr Suneson skrattade. De, som lade
märke därtill, trodde knappt sina öron.
Han kände en så stor lättnad, att han inte skulle
kunnat uttala det. Denna dag hade varit en af de otref-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
