Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska konsten i Paris 1889 af Spada. Med afbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tolkat naturen, utan att öka vårt deltagande för henne
själf i alla hennes former och skiftningar. Han vidgar
vår synkrets och skärper vår uppmärksamhet, han riktar
den på mycket, som vi kanske annars skulle förbise, vinner
oss för det vi voro benägna att passera med likgiltighet.
Han lär oss att se det karakteristiska, det vackra icke
allenast i det stora, utan ock i det ringa. Det simplaste
ämne, den hvardagligaste företeelse, kan, om man med
pietet aflockar den dess små hemligheter, utöfva sin säregna
dragningskraft. Man behöfver icke längre några alper för
att finna ett landskap vackert, ’ den enklaste interiör får
sin »charme», det grofva arbetets representanter sin lilla
gloria. På så vis har konsten alltid ett väckande, sundt
inflytande. Må man sen gerna kalla den för i viss mån
demokratisk. Det är blott ett tecken att den är barn af
sin tid. Och det är i alla fall en demokratism som icke
drager ner utan höjer.
Om jag gjort dessa reflexioner, så är det därför att de
helt naturligt tränga sig på en i de skandinaviska landens
utställningar. Man finner väl knapt någonstädes i Palais
des Beaux-Arts en skarpare sträfvan att gå naturen på lifvet
och återge den värld vi röra oss i, ett påtagligare intresse
för den konstnärliga uppgiften.
En liten iakttagelse som man kan göra hos
skandinaverna, och äfven på andra håll, är att »genremålningen»
gjort en evolution, hvilken för resten icke daterar sig från
i dag. Man söker mindre än förr att berätta något visst,
att ge oss till lifs en episod af den ena eller andra sorten.
Det var en tid då man knapt kunde framställa två töser
på en äng, utan att de räknade på en prestkrage, eller
en ung man och en flicka i samma rum, utan att
åskådaren starkt måste misstänka att den förre stod i beråd
att fria, och den senare att säga ett blvgt ja. Det är ej
heller nu förbjudet att syssla med prestkragar eller att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
