Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Onkel Adams-minnen - 2. Onkel Adams hem af Lea. Med Onkel Adams porträtt och 2 vyer af hans hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mästerligt utförda fotografier af Onkel Adam och hans
Hedda, hvarjämte å ramens fyra sidor äro infälda små
vyer af de hem, som de begge makarne under sitt samlif
bebott: Östersund, Getå, Sätra och Linköping. Taflan är
en skänk till de gamla på deras guldbröllopsdag från
»barnen», ingeniör Berndt Wetterbergh i Malmö och fru
Olga Rudebeck i Stockholm. I ett annat hörn hänger
ännu den lagerkrans, som vid samma tillfälle förärades
Onkel Adam af hans vänner och beundrare från nära och
fjärran, och slutligen är bordet under spegeln ett verk af
Onkelns egen hand samt består af stenar från Jämtland,
hvilka hopfogats till ett slags mosaik, den han sedan slipat
till en glänsande yta. Vid ena fönstret tronar dessutom
en ganska märkvärdig skinnklädd länstol, arbetad af virket
ur ostindiska kompaniets 1737 förolyckade skepp
»Göteborg», som efter 139 års förlopp upptogs från hafsbottnen.
Denna stol var en bland de hvilopunkter, som ofta
söktes af gamle Onkeln under hans sista stapplande färder
från det ena rummet i den lilla våningen till det andra,
färder dem hans oroliga, fängslade ande beständigt dref
honom att företaga, stödd vid sin hustrus arm. Där satt
han ofta, en vingklippt fågel, riktande blicken på den fjärran
horisonten med dess friseglare, de vexlande skyarne, dem
han följde med en vemodig blick och en tyst suck.
Hos honom själf fans på sista tiden intet annat
rörligt än tankarne, och äfven öfver dem var han ej alltid
herre. Det hände honom icke sällan, att midt under ett
samtal alldeles tappa bort tråden och yttra ord, som ej
alls hörde dit. Eller också hände honom att efter en lång
tystnad med svag röst säga något som var en fortsättning
af hans tankar, dem det då gälde att gissa sig till.
»Hedda» skulle emellertid kunna det; hon skulle kunna
allt . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
