Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luleå—Gellivara—Ofoten. Några ord om jordens nordligaste järnväg af Fredr. Svenonius. Med 7 vyer efter fotografier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därjämte finnas åtskilliga landsvägar, som sammanbinda
flere af dessa hufvud vägar, och i allmänhet kan sägas, att
vägnätet inom våra lappmarker är stadt i en ganska rask
och tidsenlig utveckling. Där landsvägarna upphöra,
vidtaga nästan alltid de väldiga lappska sjöarna, som erbjuda
förträffliga, om än ibland oroliga, båtleder, på hvilka man
kan färdas bekvämt ytterligare 100 till 150 km. Det är
nu ett par och tjugo år sedan en lappsk flods klara
vattenspegel första gången fårades af en ångares bog. Då
öppnades ångbåtsförbindelse mellan Edefors och Storbacken
vid Luleelf. Det dröjde dock vtterligare ungefär 20 år,
tills nästa steg togs i denna riktning, då nämligen de
bägge nedersta af Skellefteelfvens källsjöar, Storavan och
Uddjaur fingo sin första ångbåt. Dessa äro de första och
hittills enda sjöar inom hela Lappland, från Jämtlands
gräns till Hvita hafvet, på hvilka ångbåtskommunikationer
äro anordnade. Ungefär samtidigt eller något senare gjorde
äfven lokomotivet sitt inträde på lappsk grund. Det var
dock ej befolkningens behof, som lockade ånghästen in
på detta område. Anledningen var Lapplands
malmrikedomar.
Ju mera bergigt ett landskap är, dess mera är folktron
böjd att antaga tillvaron af rika skatter i bergens
innandömen. Däraf kommer sig väl också, att man redan från
urminnes tider hyste föreställningar om tillvaron af ädla
metaller i stora massor i Lappland, ehuru man först
omkring midten af iéoo-talet erhöll någon bestämdare
kännedom om dylika. De silfvergrufvor, som då upptäckts inom
Pite och Lule lappmarker, bearbetades dock endast några
årtionden, och ehuru de sedermera gång efter annan, ända
till våra dagar, varit föremål för nya försök och
förhoppningar, hafva arbetena ej i längden burit sig. — Först
omkring 1730 erhöll man kännedom 0111 de väldiga
järn-malmslager, som sedermera med fullt fog blifvit ansedda
för Lapplands största märkvärdighet och gjort namnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
