Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luleå—Gellivara—Ofoten. Några ord om jordens nordligaste järnväg af Fredr. Svenonius. Med 7 vyer efter fotografier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gellivara världsbekant. Men äfven Gellivara Malmbergs
skatter voro svåråtkomliga, hur rika de än äro. Tack
vare de rundliga privilegier, hvarmed regeringarna gång
efter annan hugnade Malmbergets skiftande egare, kommo
de s. k. Gellivara verken snart att i vidd täfla med
konungariken. Flere masugnar uppstodo inom kustlandet, och
tackjärnsblåsningen var under långa perioder ganska liflig.
Dock gaf aldrig järntillverkningen såsom sådan något
lysande resultat, tvärtom bragtes flere af Gellivaragrufvornas
egare till mer eller mindre fullständig ruin. Skälet härtill
var den långa och dyra transporten af malmen. Ännu
nära midten af detta århundrade skedde en betvdlig del af
denna malmforsling vintertiden med renar hela den 16
mil långa vägen till Selets bruk! Gifvet är, att
järntillverkningen under sådana förhållanden icke allenast blef
dyr, utan äfven att den icke kunde ske i så stor skala,
som den enorma malm tillgången tillät och fordrade.
Förbättrade och tidsenliga kommunikationer blefvo därför ett
lifsvilkor för Gellivaramalmens fulla användning. Det
dröjde dock till slutet af 1860-talet, innan något
allvarligare försök gjordes i detta hänseende, i det man då
började utförandet af en storartad plan. Malmberget
skulle medelst en järnväg förbindas med Lule elf något
ofvanom Storbacken, och den 12 mil långa sträckan där
nedom skulle göras farbar för ångbåtar, därigenom att
de bägge svåra forsarne vid Edefors och Heden om
sam-manlagdt cirka 1 mils längd förbigingos genom kanaler.
Detta försök afstannade dock snart, sedan omkring en
million kronor oflrats på kanaliseringsarbetet. Under det
närmast följande årtiondet utvecklade Gellivaraverken
visserligen en liflig verksamhet, men då liksom under det
föregående afsåg denna ingalunda järnmalmens utan de stora
privilegieskogarnas »förädling».
Först mot slutet af 1870-talet återupptogos
sträfvan-dena att förbinda Gellivara med kusten, men nu efter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
