Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Edvard Fredin, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han själf såsom sin lyckligaste och mest fridfulla. Här
kunde han fritt och ostördt studera natur och folklif, här
i den rena skogsluften kunde hans sjuka bröst andas mera
obehindradt, här fick han åter igen drömma ljusa
framtidsdrömmar både om sig själf och om alla dem, hvilkas
längtan efter frihet och oberoende sammanföll med hans
egen. I december förlidet år återkom han till
hufvudsta-den för att emottaga det pris, som den vittra areopagen
tilldömt honom, och nu firades den unge diktaren på alla
upptänkliga sätt, firades kanske mer än som var nyttigt
både för hans känslorörliga själ och hans svaga
kroppshydda. Med den vanliga optimismen hos de flesta, som
lida af samma tärande sjukdom som han, ansåg han nu
själf eller ville åtminstone intala sig själf och andra, att
han var betydligt på bättringsvägen och att det egentligen
icke var bröstet, som var sjukt, utan att han lidit och led
af en envis magkatarr, som han nog skulle laga att han
blefve af med, om inte förr, så åtminstone till våren. Det
hade ju också nu börjat ljusna omkring honom, och hvem
kan undra på, att han, ung som han var, kände behof af
att haka sig fast vid lifvet, att i fulla drag njuta af sin
kortvariga triumf, den ingen hade hjärta att missunna
honom? Med det akademiska priset kommo ju förläggarne,
tidningsredaktörerna, litteraturälskarne och hela den af
klangen från stora guldmedaljen uppväckta allmänheten omkring
honom, och det var nu idel loford och uppmärksamhet och
löften, där det förut varit endast likgiltighet eller tvifvel.
Att han var sina ideal trogen och att det akademiska
priset icke förändrat hans åskådningssätt, det visade han
bäst genom sin vackra sång vid hundraårsfesten för den
franska revolutionen, hvilken han dock icke själf kunde
personligen öfvervara, så hastigt hade hans tillstånd
försämrats och så brådt led det nu emot slutet. Det var
manliga, orädda ord, han i den sången yttrade 0111
»stormaktsdrömmar under pickelhufva»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
