Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Mathilda Gelhaar, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den förtjusande »drottning Margot» skulle väl med en
sent vaknande släng af kritik kanske kunna erinra om,
att det behagfulla leendet hade en farlig fallenhet för
att blifva stereotypt; men det var den tiden nästan en
skyldighet mot publiken, som då ännu ansåg teatern vara
ett hemvist för glad konst i stället för surmulen
verklighetsskildring.
Bland Mathilda Gelhaars sceniska triumfer var hennes
inträde i tredje akten af Hugenotterna, då hon till häst
uppenbarar sig bland de stridande partierna, och icke
allenast stiftar fred för ögonblicket, utan till och med
åstadkommer en balett! Den entréen utgjorde dagens stora
événement i Stockholm under nådens år 1842, då denna
Meyerbeers förnämsta opera för första gången gick öfver
scenen den 10 maj och trots den långt framskridna
årstiden lockade fulla hus och framkallade riktiga stormar
af bifall.
Mathilda Gelhaar, som i oktober 1836 inträdde i
äktenskap med oboisten vid Hofkapellet, F. O. Gelhaar,
utnämdes till hofsångerska redan 1837 och tog, som förut
är nämdt, afsked af publiken 1860, då hon för sista gången
uppträdde som Rosina i Barberaren. I olikhet med så
många andra, hvilka tagit afsked och kommit igen många
gånger om, har hon sedan dess aldrig offentligen uppträdt,
och vid hennes nyss timade frånfälle var det nog icke
många, som mindes den gamla sångerskan från vår operas
ungdomsdagar, då den ännu lefde endrägtigt tillsammans
på samma scen med skådespelet och komedien och därför
icke heller behöfde sjunga ut sig på sju representationer i
veckan. Den tiden kunde således en sångare eller sångerska
hålla ut i 26 år och ändå möjligen hafva litet röst öfver;
med nutidens feberaktiga arbete måste det allt mera blifva
en omöjlighet.
Säkert har också den gamla hofsångerskan mer än en
gång under de senare åren lyckönskat sig till, att från sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
